Vår resa till England 10-21.7.2019

Det här är vår första morgon utan brådska sedan vi kom till England. Jag får i lugn och ro sitta i parken vid vår övernattningsplats och njuta av stillheten. Endast naturens ljud omger platsen. En söt liten gärdsmyg gör mig sällskap i jasminträdet ovanför mig. Dess glada sång får hjärtat att smälta och får mig att le med hela ansiktet. Doften av jasmin når mig emellanåt då den milda brisen för den mot bänken där jag sitter. Framför mig porlar en fontän omringad av rosenbuskar i full blomning. Vackra färger, eldrött, ljusrött och laxrosa i morgonsolen. Högst upp i fontänen njuter en fågel som liknar en korp av sitt morgondopp. Jag är inte säker på vad det är för art, men det liknar en korp. Kanske det trots allt är en råka? En glädjefylld syn i vilket fall som helst. I en porlande damm simmar karpar som nog är väldigt stora för en så liten bassäng. De känner sig antagligen som fångar då de simmar runt i en liten ring. Jag försöker ändå njuta av allt som når mina sinnen och inte sörja över karparnas öde.

Att identifiera sig för mycket med lidande har alltid varit en utmaning för mig. Jag kan reagera kraftigt på djur, uteliggare, den unga flickan i kassan som försöker orka göra samma sak varje dag.. Jag upplever många själars nöd i den här tiden och det gör ont. Under de senaste åren har jag i det här arbetet med Hjälparnas handledning fått lära mig ett nytt sätt att förhålla mig till allt omkring mig. De har lärt mig att jag inte får bli ett offer för min känslighet eftersom jag då inte orkar med det här arbetet. Informationen som flödar genom alla mina sjätte sinnen kan vara tung om jag inte lär mig att reglera flödet. Jag har varit tvungen att lära mig välja ut vilken information jag tar emot, annars kan jag inte hjälpa eller så hjälper jag på fel sätt, alltså genom mina egna känslor. Det högre planet blandar inte in sina egna känslor i hjälparbetet.

Jag var för känslig redan som barn, en lipsill. Jag kunde inte se på filmer där till exempel hästar föll omkull, för det gjorde så ont. Smärtan blev ännu värre då jag förstod att det bara var filmer, vilket betydde att människan har utsatt hästarna för de där situationerna för att kunna filma sina scener. Det fanns tider då jag kände enbart hat mot allt detta, ty jag upplever fortfarande att nästan allt här går så fel till. Jag förstod inte då och inte heller nu vad människornas målsättning är.. Jag kände mig ofta plågad och försvarade mig själv och min känslighet på fel sätt, med hårda ord och genom att sluta mitt hjärta. Jag försökte stå ut och skydda mig själv. Lyckligtvis var jag också modig och uttryckte denna del av mig själv genom att söka efter äventyr. Ibland var jag lite onödigt modig och envis och som minne av detta har jag nio ärr i mitt ansikte 🙂 Det behövs verkligen mycket sådant mod och äventyrslust då man har en uppgift som denna. Det är bra att dessa egenskaper finns i min själ.

Detta är dock en stund av frid och jag skickar medkänsla och kärlek åt karparna. Platsen där vi nu övernattar har en lite högre övernattningsstandard. Det är meningen att vi ska vila lite mera idag innan månförmörkelsestunden. Till höger om mig står herrgårdens huvudbyggnad som har byggts om till ett hotell. Byggnaden omges av en stor trädgård som är väldigt engelsk med sina rosenbuskar och noggrant klippta häckar. Allt är ordningsfullt prydligt och vackert. En utmärkt plats att vara på, ta emot och till exempel skriva en blogg. Rummen är alldeles vanliga, all tidigare glans har sanerats bort och det praktiska har tagit över. Tyvärr ett ganska normalt hotellrum. Morgonmålsbordet och dess service visade dock på en hög standard. En enorm takkrona i kristall, vackert snidade lister och traditionella tapeter med ornamentfigurer var en glädje för ögat. Tiden stannade då, när det ännu inte fanns någon brådska.

Vi inledde vår resa den 10.7. och då förflyttade vi oss till Devon rakt från flygfältet. Hjälparna gav oss instruktioner att följa St. Michaels ley-linje som går genom hela England. Vårt arbete här är att aktivera kraftpunkter längs med ley-linjen och kanske också öppna redan slocknade portaler. Michaels linje är kraftfull och man har känt till den redan i århundraden/tusenden. Redan innan medeltiden byggdes många stora och viktiga byggnader med avsikt längs med den. Jag har tagit emot vägledning om var vi ska stanna och var detta arbete finns. I praktiken har det varit mycket arbete, körning och vaken uppmärksamhet. Även om vi egentligen borde vara på semester nu gör vi i verkligheten mycket arbete hela tiden. Det kan vara svårt att förstå att det här ofta är tungt, ty också den här resan innebär hundratals mil, mycket bilsittande och inte alls särskilt många spontana upptäcktsresor. Vi har nämligen fått ett tidsschema att följa som styr vår framfärd. Vi fick information att det finns några andra själar eller grupper på jorden som också gör liknande arbete. Tack och lov, för det här arbetet behövs för att balansen på jorden ska bestå. Vi har alltså hjälp i det arbete vi gör för Moder Jord.

Detta är vår andra så kallade semesterdag såhär långt. Den första dagen var alldeles ljuvligt underbar, för då körde vi till den vackra sagobyn Bibury. Jag satte upp bilder på facebook därifrån. Det var lyckligtvis en vacker dag och vi fick verkligen njuta av den söta byn. Tillsammans med tusentals andra turister, hahha. Det var stor rusning, men jag kunde ändå suga in skönheten och byns forntida frid. En djup beständighet och harmoni stod att finna där och man kunde nå den trots den stora mängden människor. Människor söker sig dit inte bara för den otroliga skönheten utan även den inre energin drar folk till platsen. Det var på riktigt som att komma till en liten hobbit-by, låga stugor med halmtak stod vägg i vägg. Det lönar sig att googla om man älskar sagor.

För min egen potential inföll den största händelsen i Avebury, som är känt för sina sädesfältcirklar och runda stenformationer. Vi körde på kvällen mot vår följande övernattningsplats och plötsligt kände jag en bekant, gammal vibration närma sig och omringa oss. Jag hade upplevt samma energi senast i slutet av 90-talet då jag aktivt arbetade med mina egna kosmiska hjälpare. Energin kom verkligen från samma källa också nu! Tacksamhet fick mina ögon att svämma över och den kärlek som de lät flöda över oss var så helande och välkommen. Detta möte, återseende, utlovades redan för länge sedan och jag har väntat på det i många år. Nu var det äntligen dags. Vibrationen i de här landskapen gjorde det möjligt. Jag fick information om fortsättningen men också bekräftelse på att jag har burit på kontakten också till dessa höga hjälpare inom mig, även om jag inte kunnat upprätthålla en såhär stark kontakt. Det var tröstefullt att få välsignelse för den här resan. Det kan vara vågat att säga, men jag förväntar mig mycket av den här kvällen, ty jag känner redan nu en stark kontakt.

Vi fortsätter följa ley-linjen, nu är vi i Wiltshire och förflyttar oss så småningom mot syd/västkusten. Imorgon fortsätter färden, men idag får vi alltså vila lite. Vårt arbete här innebär också att vi undersöker sädesfältcirklar och kanske också tar emot information från dem. I sinom tid kommer vi också att publicera en resevlogg, den har vi sysslat med varje dag.

Varje dag väntar jag på nyheter om nya sädesfältcirklar så att vi skulle kunna förflytta oss närmare dem och förnimma dem. Redan nu vet vi om en som uppstod 1.7. och som det är tillåtet att besöka. Också det står på programmet de närmaste dagarna. Det är mycket som borde rymmas med under de sista dagarna här, men med vägledning så lyckas det säkert.

Vi lever ett kroppsligt liv här på jorden och det är ofta inte så lätt att förverkliga sin verkliga uppgift på konkret plan. Också mitt liv har bestått av sökande och fel stigar (som visserligen har lärt mig saker), men som tur är även av korrekta val. Jag skulle fortfarande vilja kombinera den mänskliga nivån med det här arbetet på ett ännu bättre sätt. Mina skuldkänslor stiger nämligen främst med mina närmaste släktingar. Jag försöker såklart göra mitt bästa, men jag kan bara inte förverkliga andras önskemål så som de aktiveras för dem.

Mina förhållanden till mina barn är lyckligtvis goda och kärleksfulla även om vi inte alltid har samma syn på saker och ting. Trots det bär ärlighet och kärlek över också de svåra stunderna. Tillsammans har vi upplevt så mycket och vi har också klarat av riktigt stora utmaningar tillsammans. Som familj har vi inte alls kommit lätt undan. Jag har själskontrakt med alla mina barn och då är ansvaret väldigt stort. Den största hjälp jag nu kan ge dem är att leva ut min egen uppgift. På så vis inverkar jag på bästa sätt också på deras liv. Eftersom jag redan från barnaben har burit på mycket offerenergi, följt rakt i min mammas fotspår, har jag såklart förflyttat över detta också till mina barn. Under de senaste dryga fem åren har jag rengjort mycket av den energin med hjälp av putsarbetet. Förändringen har varit enorm och det speglas också hos mina vuxna barn. Jag är äntligen en korrekt förebild, en stark kvinna som vandrar sin egen stig i en högre sanning. Detta är den kvinnomodell som jag nu kan ge mina döttrar. Jag gör det på så vis möjligt för också dem att bli fria och växa sig starka. De gör dock arbetet själva och där är de riktigt skickliga och kraftfulla!

Mitt förhållande till min biologiska syster har under de senaste åren stått inför prövningar. Min kära äldre syster kan ännu få min balans att vackla och min skuldenergi att aktiveras. Som tur är, för då får jag möjlighet att putsa den. Vi gick länge, i många år, tillsammans på vägen för andligt sökande. Visst hade vi även då stunder som vi inte kunde nå varandra, men tyvärr hade jag inte dessa starka redskap då. Då jag fysiskt förflyttade mig längre bort från henne förändrades situationen mycket. Ur min synvinkel angår vårt största problem och våra delade åsikter våra gamla föräldrar. Min 84-åriga mamma har Alzheimers och min 89-åriga pappa tar hand om henne hemma. Det tär hårt på dem båda och min syster är den enda som är fysiskt nära dem, så det största ansvaret faller på henne. Jag respekterar hennes val. Avståndet mellan mig och mina föräldrar är 500 km. Jag försöker mitt bästa, men jag kan inte förändra situationen så den skulle bli angenäm för alla. Då och då känner jag sorg över det här arrangemanget, men sen minns jag att jag inte kan förändra någons val och inte heller de lösningar som de har gjort. Även om det är svårt att se mina föräldrar och den situation de hamnat i. Jag älskar och respekterar dem djupt, för av dem har jag i gåva fått den här möjligheten i detta liv.

Jag träffade mina föräldrar senast för ett par veckor sedan och vi tillbringade en dag tillsammans med dem. Vi hälsade på min pappas över 90-åriga storasyster och gjorde en snabbvisit på min systers gård, men tyvärr träffade vi henne inte. Vi besökte också min stuga där en härlig hyresgäst bor. Upp till denna ålder orkade gamlingarna bra, men mammas tillstånd skär i hjärtat. Emellanåt bra stunder, sedan förvirring och panik då hon själv märker att hon inte förstår eller minns. De värsta stunderna för henne är då hon själv förstår att hon inte kommer ihåg även om hon vet att hon borde. Då stiger ilska och även gråt. Så gråter också mitt hjärta. Varje möte med henne innebär avstående, att släppa taget och jag vet att det kommer en dag då hon inte längre känner igen mig. Jag har alltid haft ett starkt band till min mamma och vi har varit varandra lika i så många olika saker. Även till utseendet är jag mer lik min mamma än min pappa.

Ända från barndomen tills då jag fyllde trettio upplevde jag starkt mammas känslor och hon påverkade mig. Då mitt eget uppvaknande förstärktes på 90-talet började jag uppmärksamma detta och bryta de band som styrde mitt liv utifrån. Jag började se min mamma som den hon är. Då förstod jag också att jag inte kan hjälpa henne framåt mer än hon tillåter. Jag hade till stor del levt mina vuxna år så att min kära mamma lutade sig mot mig, sökte någon som lyssnade och stödde i hennes svåra situationer, speciellt de som hade att göra med min pappa. Med tre egna barn kunde jag inte längre ge henne min tid och energi på samma sätt som tidigare. Det var dags för mig att bli vuxen och i första hand ta ansvar för min egen familj. Åren av uppväxt började, även om kontakten med mina föräldrar fanns kvar. Här är jag nu och jag gläder mig över de stunder som jag ännu kan tillbringa tillsammans med dem. Förståelse för deras stig och acceptans av den situation vi nu befinner oss i har fört med sig ett lugn till vår relation. För mig är detta det viktigaste och rätt på energiplan. Jag skulle göra fel mot alla om jag uppoffrade mitt eget liv bara för ett fåtal själars välmående även om min uppgift berör så många fler.

Jag skrev nu mer om mig själv, för på så vis kan jag föregå med exempel i denna stund. Karmiska energier – gamla sätt att handla ställs mot de nya – är nu aktiva tack vare dessa kosmiska händelser. Kvällens månförmörkelse lyfter ännu fram de fallgropar där vi kan snubbla och dessa fallgropar kan vi nu förändra. Jag läste Sarah Varcas’ blogg, det var äntligendags 🙂 och om jag förstod rätt så betonar hon samma saker. Man måste hitta modet och styrkan att lyssna till sin egen vägledning även om den omkringliggande världen ropar i protest eller andra kallar dig för självisk, galen eller något helt annat. Jag känner uppmuntran och tröst vid tanken på att endast det Gudomliga planet ser vad vi alla är och med vilken energi vi handlar. Om vi då gör vårt bästa för att handla enligt den vägledning de ger vårt hjärta kan vi egentligen inte skada någon, även om det känns så ur människoperspektiv. Kärlek är inte bara handlingar på konkret plan utan framför allt energi som vi utstrålar omkring oss, och den syns på de plan som är Gudomliga. Det lönar sig inte att döma sig själv eller andra för de val vi ännu inte kan se någon högre orsak till.

Vi kan förändras även om vi är ofullständiga och har vår svaga sidor. Jag är tacksam för att jag nu går den här stigen tillsammans med denna ljusa själ som stöder mig och min uppgift. Jag sökte i femtio år och till slut hittade jag på konkret plan det vad jag kommit hit till jorden för att göra. Det betyder inte att jag är fullständig eller bättre än andra, utan det är det mest betydelsefulla, det som bär upp mig. Jag arbetar med mig själv varje dag, jag lyssnar, rengör, gläds över de stunder jag får insikter och blir av med mina skadliga energier. Jag går framåt med egna steg och värnar om den kontakt som nu har getts mig. Därför kan jag också för andra vara ett exempel på hur det här putsarbetet lönar sig och hur det med hjälp av uthållighet till sist bär underbar frukt, vägledning från sitt eget Högre jag, Gudomlig hjälp. Allt detta är ämnat för alla, tro även ni på detta och sträva mot ert eget sanna jag. Vi har alla ett eget val och vi kan aldrig skylla på andra för felaktiga förhållanden, våra egna bördor eller reaktioner. Vi kan bara lägga märke till och acceptera dem och sedan be om hjälp, som hela tiden finns tillgänglig. Och tillslut förändra det konkreta planet då energin i oss har förändrats.

Tack att jag fick dela detta med er. En kraftfull dag till er alla.