Det blåser på skäret

Denna skrift får igen sin början på det klippiga skäret, åtföljd av en mild bris. Funderingarna rör sig kring den gångna sommaren och dess väldiga energier och händelser. Jag har aldrig tidigare följt med väderleksrapporter, att se väderförhållandena på morgonen har varit tillräckligt. Men medan jag bott på ön har denna tanke tvunget förändrats. Jag har varit tvungen att undersöka och observera förändringar i vädret och nya vindar. Sommarens retreater har fört nya och även gamla vänner till oss och vi har varit ansvariga för att de tryggt har kunnat åka till och från ön. Samma sak gäller även med de många kursdeltagare, gäster och de som tillbringat sin solartid här, de i vars sällskap vi tillbringat sommaren. Vi har varit tvungna att förutse och undersöka så att allt ska gå bra.
Jag har blivit duktig på att dofta på vindarna samt på att observera molnens och fåglarnas riktning och vågornas rytm. Jag känner doften av regn en timme i förväg, jag förbereder mig på att ta tillvara de dyrbara regndropparna, tar in torr tvätt i skydd under tak och lyfter ut krukorna som stått under tak för att de ska få ett uppfriskande bad. Allt här på ön och på det omkringliggande havet förändras från stund till stund. Vi befinner oss inte riktigt i ytterskärgården på dess karga, trädlösa klippor, men tillräckligt långt ut för att det öppna havet och dess rörelser ska föra med sig snabba förändringar. Havet är förunderligt och respekten inför dess styrka har ökat under denna sommar. Även om jag är uppväxt vid västkusten och van vid havet så är havet här ute i söder helt annorlunda jämfört med Bottniska viken. I Vasa skärgård har man en bra, djup farled om det i innerskärgården finns mer än tre meter vatten. Här visar ekolodet ofta över trettio meter under båtens köl. Den största biten av öppet hav som vi korsar då vi åker till ön är femtio meter djupt och även djupare på några ställen. Min tanke målar ofta upp en bild av ett litet bergslandskap under havsytan och vi ser bara topparna som i så stor mångfald höjer sig runt omkring oss. Längs med vägen finns smala kanjoner där stränderna nästan kittlar båtens sidor och ändå har vi fyrtio meter vatten under oss.
Förutom havet når varje dag min blick även klipporna. De mjuka, varma ytorna byter färg och formerna rör sig med molnen och solen. Även dessa har en evigt föränderligt yta, liksom havet. Kärleken till Moder Jord fördjupas och tacksamheten växer. Denna skönhet och detta föränderliga tillstånd orkar och vill man se på hela tiden, stund för stund. Varje morgon en ny nyans i viken och på klipporna under fötterna. Varje kväll en ny, brinnande nyans då solen glider ner i vattnet inför våra ögon.
Jag är så liten intill allt det här stora. Likt en fjäril som kämpar i motvind och om och om igen försöker nå den lockande blomman, även om vinden slänger den ur kurs många, många gånger. Den fladdrar mot det doftande blåa, så säker på sin riktning. Jag beundrar också den och dess styrka att sträva mot ett mål.
Vi kan ändå följa väderprognoserna, bara utifall att. Men denna sommar har visat oss hur vaga de är, verkligen endast riktgivande, om ens det. Mången gång har vinden tilltagit och nått till och med hurtiga tio till femton meter per sekund, även om prognosen hade lovat vindstilla och lugn sjögång. Det har även hänt att vinden har kommit en dag i förväg och kraftigare än utlovat. Det förutspåddes också regn i början av sommaren, men det kom aldrig. Det är svårt att förutspå eftersom allt har förändrats i naturen och balansen har rubbats.
På ön flydde vi undan värmen och emellanåt rent av pinande hetta sex veckor i sträck, utan en enda regndroppe. Som tur var tjänade brunnen på ön fint hela sommaren och vi och våra växter fick tillräckligt av friskt att dricka. Vi har den mycket att tacka, ty den räddade alla våra växter i växtbäddarna och även i växthuset.
Björkarna på denna och nästan alla andra öar i detta område har lidit stort och har redan nått hösten, bladlösa och nedåtblickande. Många alar bär en brun skrud, även de är sorgsna och kuvade av torkan. Och såhär var det redan i slutet av juli.

Allt som skett under denna sommar har fått en att återigen tänka på oss människor och vår ansvarslöshet, val som inte varit rätta med tanke på denna stora helhet utan baserade på individens eller nationers nytta. Sommaren har visat hur små vi människor på riktigt är inför och i mitten av alla naturkrafter, även om vi har denna stora gud = teknologisk utveckling och dess prestationer, till och med dessa väderprognoser.
Hela jordklotet har drabbats av ödeläggande förändringar och återigen har såväl människors som jordens lidande ökat. Trots detta finns det de som förringande säger att detta inte är någonting, sådant här har vi ju sett förut.
Man rycker på axlarna åt miljörapporter, det berör inte mig, jag vill inte veta eller så upphettar media den stora förstörelsen, väcker rädsla och så frossar man i det på alla löpsedlar.
Men var finns de som handlar, de som förändrar situationen, sunt förnuft och en STOR VILJA att ändra den riktning som tydligt för oss mot hårdare förhållanden i klotets alla vrår. Varför väntar vi? Varför förenar vi oss inte? Varför tar ingen ledarens roll, föregår med exempel och berättar vad vi kan göra? Varför motsätter vi oss inte denna dåliga riktning även om vi följer en svensk flickas youtube-videor med ett budskap? Varför ger vi efter för de krafter som till slut kan förstöra hela den vackra, gudomliga planen om underbart samarbete mellan Moder Jord och mänskligheten.

Moder Jord gråter, det kan man höra på varje klippa där en stående, död björk fäller sina sista löv. Jag hör hur hela naturen klagar, vattnet mumlar i plågor och även fåglarna ropar vilsekommet eftersom havsströmmarna och vindarna har blivit oförutsägbara. Balansen är borta, tack vare mänsklighetens val och oerhörda själviskhet. En stor fråga efter den här sommaren är: vad kan vi göra för att allt detta vackra och förunderliga inte slutgiltigt ska förstöras, eller kan vi göra något längre?

Jag vänder mig mot himlen, beundrar solen som sjunker ner i havet, vinden har avtagit och det gyllene havet kluckar. En stor skärgårdsspindel har vävt oss ett nytt nät framför det stora fönstret, liksom för att skydda från solens sista klara strålar. Hundarna gäspar nästan samtidigt på sina bäddar, kvällsspringrundan på klipporna blev idag inte av på grund av en regnskur som snabbt blötte ner klipporna och gjorde dem isigt hala. Natten närmar sig igen lite tidigare än igår, i denna stund är allt väl. Men jag kan ändå inte helt glömma, ty någonstans lider någon, någon kämpar inför naturkrafterna och försvarar sitt hem. Det är dags att vända sig till den Stora Kraften och be om hjälp och visdom, medkänsla till allt levande. Så länge det finns lidande, lika länge bör vi handla för att avlägsna det. Genom att en i taget vakna och till slut förena oss, för ett gott och viktigt mål.