Hälsningar från ön
Dessa hälsningar från mig kommer från Luxias klippiga ö. Det är en vacker dag med svag vind efter många underbara, rytande stormdagar. De första semesterdagarna ligger bakom oss, men ännu har vi inte haft någon ”semesterkänsla”, vad nu det kan innebära… Ett tiotal tolkningar står ännu i kö. Många är solartolkningar och resten stora själstigstolkningar. Vi får se hurdan extrakrydda ön ger dem.
Vi visste nog på förhand att vår semester bara är semester i den bemärkelse att vi i lugn och ro och i egen takt får koncentrera oss på saker som behöver tas hand om, skrivande, egna övningar och även kost, utan den vanliga strömmen av meddelanden och personer som tar kontakt.
Vi befinner oss alltså i ett ytterst välsignat tillstånd då vi under några veckor kan stärka oss själva och leva i vår egna, för oss gynnsamma rytm. Vår hjälpare Hics har sagt att vi på riktigt är dåliga semesterfirare, så en semester av detta slag passar oss utmärkt.
Ön ger en ypperlig stomme för allt det ovannämnda. På programmet står stärkning av kroppen, även rengöring, förstärkning med hjälp av yoga och gymnastik samt även klättring upp och ner på klipporna medan hundarna högljutt kungör sin glädje över den gemensamma motionen. Likaså har vi båda två eget skrivarbete och givetvis gemensamma meditationer och frågestunder med Övre våningen.
Jag försöker fortfarande ta ett vid det här laget väldigt uppfriskande dopp i havet varje morgon, ifall vågorna inte hindrar mig. Hittills har vinden nått nästan stormstyrka varje dag så jag har emellanåt fått leta efter en trygg plats för morgondoppet på andra sidan ön. Vågorna har varit så stora att de ibland har slått många meter höga hälsningar upp på strandklipporna eller enda till bastutrappan. Så magnifikt att betrakta, i trygghet på fast mark. Havets styrka är en av de största och jag respekterar den djupt. Också i våra strandklippor har denna kraft etsat in sina vackra bilder och även djupa märken, likt bevis på sin styrka. Under dessa fem stormdagar åkte vi ut på havet bara en gång då vi rodde till den naturskyddade ön mitt emot oss för en liten utflykt. Efteråt visade stegmätaren att vi hade klättrat upp för 21 våningar. Nytta och nöje, det gillar jag!
Under dessa dagar har två stora havsörnar stiftat närmare bekantskap med oss. De har en tydlig rytm; de anländer på morgonen för det mesta från väst och nuddar sedan nästan klipporna då de flyger österut längs med bastustranden. På eftermiddagen dyker de plötsligt upp någonstans ifrån, som om de uppenbarat sig från en klar himmel, de flyger med tysta vingslag och undersöker strandvattnen med örnlik blick.
De har turvis seglat på vindens vågor nära den norra stranden och iakttagit vattnet som våldsamt kastas upp på klipporna under dem. För första gången har jag från ett gömställe kunnat undersöka deras ståtliga uppenbarelse och stum av beundran har jag lagt märke till att vingspannet hos dessa kungliga fåglar är mycket större än jag är lång. Till och med längre än den i mina ögon långa Patrick. Vilken storhet! På alla plan. Under besöken har hundarna fått husarrest, de skulle nämligen vara en passlig munsbit för dessa majestätiska rovdjur.
Också en söt hök har dagligen fört med sig glädje till vår gårdstomt. För några dagar sedan kurvade den förbi huvudbyggnadens fönster och satt en stund på grillen. Jag kunde inte annat än förundra mig över dess mod. En så ståtlig varelse, även den. Som onödig information kan jag nämna att även örnarna tillhör familjen hökfåglar.
Även om man redan känner den nalkande hösten i allt omkring sig så är dagarna ännu varma, stundvis lika varma som på sommaren. Vädret förändras för varje stund och i så snabb takt att man kan se hur ett dystert, vågrätt regn närmar sig från norr och samtidigt blöter det redan ner skribenten i fråga som suttit i sommarvärme. Naturen gav ingen reaktionstid utan trängde sig på med ett nytt väder över mig på några sekunder. Det är hänförande och ett privilegium att få uppleva allt detta här. Från stund till stund. Från regn och dysterhet till solens värme. Detta är livet på en ö. Naturen hinner fast en överallt.
Om man på ön vill hålla sina odlingslådor och stigar fria från insekter eller hejdlös vildväxtlighet så måste man arbeta för det varje dag. Tillväxtfarten och inträngandet överallt är intensivt. Kanske snabbar havets morgon- och kvällsfuktighet samt söderns värme upp dem på ett helt annat sätt än till exempel på inlandet. Vi befinner oss ju trots allt i Finlands sydligaste delar men rätt så långt bort från fastlandet, vid ytterskärgårdens gräns. Också för någon som växt upp i en stad vid stranden känns allt detta extraordinärt och på något sätt kraftfullare än vid västkusten.
Nu står vi inför den sista skördetiden och sedan ska allt ställas i ordning inför vintern. Även om också detta låter som arbete så upplever jag det som semester, eftersom jag ostört får koncentrera mig bara på det nu i min egen takt.
För tillfället utgör zucchini, spenat, morötter i olika färger, lök, vitlök, bönor, många underbara örter och växthusets gurkor, tomater, chilin och paprikor grunden för vår kost. Det är roligt att hitta på olika maträtter utgående från det Moder Jord ger oss. Prova allt möjligt nytt vid varje måltid, i lugn och ro och med Hjälparnas vägledning. Känna efter vad som kan passa ihop med varandra just idag. Ska vi tillreda i ugn eller koka? Och kryddorna? Vad skulle jag idag kunna plocka ur örtlådorna för att ge maten smak? Underbar och givande dialog med alla dessa växter som är avsedda att bli vår mat. Även detta är semester som utvecklar kreativitet och känslighet.
Vi har fortfarande ungefär tre veckor kvar av denna underbara semester, vi får se vad dessa dagar för med sig att förundra sig över. I vilket fall som helst skickar jag er alla saltiga, fuktiga hälsningar tillsammans med dessa av mina upplevelser.
Javisst, ja. På tisdag 7.9. är det nymåne. Då skapar vi igen tillsammans. Vårt kära Kollektiv vet nog vad vi ska skapa. Idag fick vi ju veta att vi snart kanske kommer att vara hemlösa. Som tur är!
På instagram hittar du bilder från ön: luxiaislandfinland