Budskap från bergen

Vår retreat vid berget Montserrat börjar lida mot sitt slut. Tre vackra och givande veckor är snart förbi och en återkomst till Finlands sommar står för dörren.

Avsikten med vår retreat var mångfaldig och den förverkligades verkligen väl. Skrivarbetet har gått bra och de tio kilometer långa vandringarna har förverkligats så som vi planerade.

Utöver det konkreta planet har retreaterna också alltid en andlig målsättning och Hjälparna har också alltid överraskat oss. Så även denna gång.

Berget Montserrat är en mycket speciell plats redan på grund av jordens formationer. Bergen har bestått av former och toppar, den ena mer rundnätt än den andra. De är likt förenade, rundtoppade sockertoppar som hela bergskedjan består av. Jorden är porös och vittrar också lätt sönder. Varje dag ser och hör vi hur små och även större stenar rullar nerför sluttningen på olika ställen. Faran och övningen i närvaro är verklig, så att man inte ska bli nerslagen av en sten. Större ras sker mera sällan, men man kan se spår också efter dem överallt på bergsväggarna. Stora, flera ton tunga stenblock har av någon orsak förlorat sitt grepp om berget och säkert rasat ner med ett stort dån. Överallt ser man hur större delar av bergets topp har skruvats fast i toppen bakom dem av människohänder. Många stora nät binder även fast jord bestående av stenar. Under mitt fönster vid sjätte våningen finns ett sådant nät och jag hör dagligen hur det bombarderas av stenar. Som tur är fastnar stenarna i nätet, för nedanför går en väg som för kyrkobesökare tillbaka till hotellet.

Under århundradenas gång har man byggt många små eremitstugor på bergets topp. Där kan det fortfarande hända att munkar tillbringar tid i stillhet med fokus på Gud och i meditation.

Montserrats klosterområde är inte längre ett tyst och heligt område, utan ett mycket populärt turistmål. Under denna tid av sommaren besöks platsen av hundratals, om inte tusentals besökare varje dag. Varje år kommer tydligen en miljon besökare hit. Turisterna innebär att denna plats sysselsätter många av byns invånare, men också att klostrets frid och helighet har störts.

På denna plats har det redan ungefär 160 e.Kr. funnits ett tempel tillägnat Venus som byggts av romarna, före man hittade den Svarta madonnan. Man har alltså känt till platsens helighet redan då. Romarna respekterade sina Gudar genom att bygga sina tempel på platser som var dem värdiga. Enligt legenden var det Ärkeängel Mikael som raserade det romerska templet och det krossades till spår på historiens blad.

För ungefär tusen år sedan grundades här ett benedikterkloster, Santa Maria de Montserrat, som fortfarande är verksamt. Legenden säger att en grupp barn såg ett blinkande ljus och hörde änglasång från bergets sluttning då de var ute och vallade. Samma sak upprepades flera gånger och en tid senare ledde ljuset till platsen ankomna kyrkofäder till grottan där Marias staty (för katalaner la Moreneta, den svarta flickan) hittades.

Grottan är ett speciellt mål för pilgrimsfärder – på samma sätt som hela Montserrats kloster – och en vacker kyrka som på insidan utsmyckats i guld. Kyrkans skatt är denna Heliga Marias staty som har placerats högt ovanför kyrkans altare. En kö bestående av ett kontinuerligt flöde av turister och pilgrimer leder dit, alla söker statyns välsignelse.

Kyrkan och dess sjungande munkar och gosskör gjorde ett stort intryck på mig då jag besökte den första gången för ungefär tre år sedan. Jag, som under största delen av mitt liv lite har avskytt kyrkor och auktoriteten som anknyts till dem, upplevde vackra och heliga stunder där. Jag är tacksam över att det fortfarande finns också sådana här kyrkor och mässor med en lätt och högt uppstigande energi. Visst, denna andra gång inverkade inte längre lika djupt, men turisternas stora antal och det oväsen de för med sig har säkert del i att känslan av helighet har försvunnit.

Helighet är dock en energi som vi alla bör värna om. Eftersom det ännu finns heliga platser, kyrkor, berg, skogar, statyer och till och med städer med en egen vacker energi, så bör vi hålla dem så. Att värna om och respektera helighet ger oss vanliga människor en möjlighet att ens få någon slags upplevelse av vad även vi kunde försöka uppnå. Kanske kan mötet med något heligt öppna ett minne i djupet av någon själ, ett minne som då det öppnas kan tända en stor längtan efter att leta efter det också i sitt eget hjärta. För hjärtat(s centrum) är det som tar emot allt vackert och högt och lagrar det som en upplevelse hos sig själv. Besök vid heliga platser kan ibland ändra hela livets riktning hos en sökande som har längtat efter förändring i sitt liv.

Därför önskar och ber jag att vi tillsammans försöker värna om och respektera det heliga, var vi än möter det. Vi närmar oss det ödmjukt och utan egna viljor, vi bara upplever dess energi och tackar det. En del av respekterandet innebär respekt för hela platsen och de människor som vakar över den samt sakligt uppförande till exempel i klosterlika miljöer. På så vis kan vi föregå med gott exempel också för barnen och därmed bevara helighet också för kommande generationer. Det är vår allas heliga plikt och uppgift.

Ännu en gång vandrar vi nerför bergets sluttning och upp för att möta Jungfru Maria i hennes grottkapell. Vi stillar oss och tar emot platsens välsignelse. Sedan börjar vi flytta våra tankar mot Finlands sommar.