Livets mening

Som så många gånger förut vaknar jag med orden i mitt huvud och då måste jag stiga upp, annars försvinner de. Jag hör hur mitt hjärta talar med mild röst, det har öppnat sig för det budskap som man nu vill lyfta fram för någon själs skull.

Idag öppnas tanken om livets mening. Det är en så stor tanke att jag nästan faller på knä inför den. Detta gör jag åtminstone i min själ, jag böjer mitt huvud och betraktar mig själv. Jag betraktar lika milt som den milda rösten i mitt hjärta, liksom konstaterande och uppmärksammande, utan att färgas av eller låta känslor tillägga något. Hur har min mening förverkligats..

Har livet en mening?

Som en person som vandrat detta livs stig har jag redan lärt mig och vet att allt liv alltid har en stark Gudomliga mening. Hos människosjälar betonas meningen, för var och en i enlighet med själens utvecklingsskede. Människosjälarnas utveckling inkluderar nämligen ett ansvar över hela skapelsen och inte bara över sig själva, för sin egen jordliga del. Men hurdan är då vår stora plan, vår mening som människor på jorden. Varför föds vi här, om och om igen..

Då jag var yngre och blindare vandrade jag framåt på livets stig med tanken om vad jag ville ha av livet, vad ville jag skapa och förverkliga. Då min stig nu nått denna punkt där jag granskar allting ställer jag den smärtsamma frågan, vad vill livet ännu ha av mig? Frågan är inte dramatisk, utan den ställs av en resenär som ännu skulle vilja göra sitt bästa, tjäna, så att livet i sig skulle uppfyllas så som det är meningen

Jag har ju redan levt, sett och hört och till min upplevelse kan man tillägga att jag förstått detta på djupet: jag är i livet som en tjänare. Och så borde vi ju alla vara för att vi skulle kunna utvecklas som människomedvetande och som själar.

Då själen är ung letar den efter ett sätt för hur allt runtomkring skulle kunna tjäna hennes viljor och önskningar. Hur hon skulle kunna förverkliga dessa. Då ser själen allt liksom ur ett perspektiv som utgår från henne själv. Ett jag som fysisk och kännande varelse-perspektiv. Då dessa önskningar blivit uppfyllda lär sig dock till slut den unga själen att jagets viljor inte tar slut i något liv, och det gör inte heller önskningar, besvikelser eller de känslor som nya viljor stiger genom.
För det är så en ung själv upplever det, att hon är lycklig först då hennes egna viljor har förverkligats, då hon har hittat något, levt tillräckligt, upplevt stora, omvälvande känslor och olika händelser, då hon tagit risker, sett allt, känt ljuset och mörkret. Levt ett liv som ser ut på hennes eget sätt, i den stunden. På detta vis rör sig ofta själen i en ond cirkel och upprepar sina upplevelser från liv till liv, tills hon möter ett liv där hon vaknar och får möjlighet att välja en stig av ett nytt slag.

Då själen åldras, lär sig av sina erfarenheter, strävar till att utvecklas och bredda sitt perspektiv, då öppnas en annan slags verklighet, liksom ur ett högre perspektiv mot henne själv. Och då stiger frågan kraftfullt fram: vad kan jag ge livet, hur kan jag glömma mitt jag för att kunna bli den jag är på riktigt.

Även i mig har livets eld brunnit stor och lidelsefull. Jag förverkligade alltid mina dagliga viljor, med stor iver. Jag skapade utgående från min egen vilja, jag levde, jag älskade också vilt och upplevde mycket som människa. Jag besökte mörka grottor, jag uppskattade inte livets gåva och inte heller mig själv i kropp.
Och så hamnade jag två gånger inför dödens port, jag vaknade och till slut förlorade jag allt och så äntligen förstod jag: Jag levde efter min egen plan som upprepade upplevelser från så många av mina tidigare liv. Min själ stampade på stället, i samma cirkel, från liv till liv. Jag måste hitta förändring och utveckling!

Livets stora mening är utveckling. Till slut förstod också jag att jag inte kan utvecklas mot mitt sanna Jag genom att bara upprepa mina tidigare livs upplevelser och mina egna viljor. En del av människobarnets plan är ju att som själ utvecklas mot sin sanna varelse, vilken är ren och full av kärlek. Detta är riktningen för hela det fysiska livet även på denna planet. Så att varje varelse skulle kunna utstråla sitt eget sanna, rena och klara jag och på så sätt tjäna helheten. En så vacker mening! Och en så vacker plan för hela mänskligheten!

Att leva utgående från sitt eget innersta, från sin rena varelse, är det bredare perspektiv ur vilket man bör betrakta livet. Livet är en stor Gåva, det är en gåva åt oss från den skapande och livsupprätthållande Kraft, Kärlek och Visdom vars rena varelser är ett med Honom. Hur använder jag min gåva? Förspiller jag den för mina egna viljors skull eller skulle jag kanske gå med på att vara vis och ge min gåva åt allt levande.

Ännu ibland pulserar den stora kraftens fysiska varelse inom mig och då stiger tankarna.. Jag vill leva, uppleva och förverkliga! Jag vill fortfarande.. Då påminner jag mig själv om att även denna fysiska kraft bör tjäna alla så att jag ska utvecklas, så att jag ska vandra mot mig Själv och dess rena varelse där jag är ett med Kärleken, med givaren av livets Gåva. För det är bara så jag kan förverkliga den högre planen för detta liv.

Min själ var väldigt trött redan som barn. Jag vet att jag vandrat en så lång väg och även att jag lärt mig varför jag föds på nytt. Inte heller detta liv har varit lätt, för åter igen tvingades jag utan visdom, utan vägledning att lära mig via mina egna viljor och erfarenheter. Lyckligtvis ropade mins själs plan inom mig och jag gjorde även rätta val, genom vilka jag framskred utan smärta. Men så ofta har jag varit svag och inte vågat vandra enligt vägledning, trots att min själs minne och även upplevelsen av vad planen för mitt liv innehåller har varit starka också i detta liv. Jag är tacksam för detta och ber om förlåtelse för min svaghet. Jag tackar också de Ljusets Budbärare som har vandrat tillsammans med mig under hela min resa denna gång. Jag vet att jag är en gammal själ, mycket gammal och därför också trött. Jag är trött på att upprepa mina gamla misstag och se hur hela människomedvetandet gör samma sak. Jag har upplevt djup ensamhet med denna kunskap och trötthet.

Om några veckor kommer jag i mitt liv till den punkt då en nio år lång cykel avslutas. Under den senaste tiden har en stor kamp pågått inom mig. Jag betraktar de gångna åren, hur de undervisat och lärt mig. Jag ser deras betydelse, min utvecklings gång, och i ljuset av dessa granskar jag min framtid. Det är bra att förstå, att på djupet gå in betrakta och hitta det förgångnas visdom och i ljuset av den se efter om den Gudomliga planen har förverkligats. Vart har den fört mig? Och vart vägleds jag att gå nu? Är jag fortfarande ensam bland människor?

Men framför allt, har jag tjänat, för detta liv är för mig Det Liv då jag föddes i tjänarens hus. Jag förstår detta, jag ser och strävar till det varje dag. Men jag kan fortfarande inte, inte så som Han har planerat för detta mitt liv. Jag söker och ber; Hjälp mig att se hur jag ska tjäna Kärleken och förverkliga den Stora planen genom att tjäna livet, genom att tjäna letande själar, genom att tjäna min högre plan. Jag ber om klarhet, djupare ödmjukhet, styrka och rengöring av min stora själviskhet.

I skrivande stund tittade en mycket vacker själ förbi, en själ som också söker, vandrar de stigar där Gud är närvarande. Och också egna viljor. Jag ber att dessa två också för henne ska förenas en dag. Så vore det bra för oss alla att be. Att den stora Kraftens, Kärlekens och Visdomens Källa som skapar och upprätthåller liv skulle förenas med min själ. Så att Livets mening skulle förverkligas genom mig. Genom oss alla. I detta liv, till slut.

Tack Fader för att jag genom din Kärlek har en möjlighet att leva och sträva mot Kärlek. Tack min Fader för att jag åter igen fick en möjlighet att vandra på jorden genom människans kärlek.

Med önskan om en ljus Farsdag, 12.11.2023, åt alla själar.