Till Skottland genom Europa, del 2

Roadtrippens andra skede, England-Skottland

Att korsa den Engelska kanalen med husbil var märkbart billigare med båt än om vi hade valt tunneln. Visst hade det varit en upplevelse utan jämförelse, men förnuftet vann och vi sparade på så vis några hundralappar. Det var lätt att hitta hamnen i Dunkerque. Vägskyltarna började redan långt innan destinationen. På samma sätt hittade vi också rätt kaj genom att följa rederiets skyltar. Alla tullformaliteter gjordes på den franska sidan och de togs lätt om hand även om vi hade med oss två katter och ett flyttlass. De franska tullmännen fick oss att hålla tillbaka våra leenden, för de hade en så traditionell fransk accent i sin engelska att det var som om vi hade befunnit oss i ett komediprogram. De undersökte ytligt vår bil och log förstående och accepterande då vi på deras fråga om varför jag och Patrick var med svarade att mamma och pappa för sina barn till ett nytt hemland. Qui, qui! Bra att ni tar hand om dem! blev kommentaren. Katternas vaccin och pass kollades samtidigt som människornas och snart fick vi ta emot önskningar om en god resa. I den engelska tullen undersöktes också passen och bilen lite mer noggrant, men även detta gick bra. Samma vänlighet gällande föräldrarnas närvaro som följeslagare åt sina barn.

Båtresan räckte några timmar och på båten fanns en liten taxfree-butik och några restauranger. Vi valde ett indiskt vegetariskt matalternativ som överraskade åtminstone mig med sin kryddstarka smak. Då vi nådde Dover möttes vi inte av fler formaliteter och vi körde längs med den gröna linjen ut från hamnområdet. Det fanns inget att tulla i ett normalt flyttlass så allt gick väldigt smidigt. Dover! De vita kalkstensklippornas hamnstad.

I Dover villade vi för en stund bort oss ut på landsbygden upp på vägen mot Dover Castle och vi påbörjade resan mot dagens destination Leeds i underbart lugn och solsken. Det var också +5 grader varmt och på så vis gav England oss ett ljust välkomnande. Den lilla omvägen via landsbygdens lugn gjorde oss gott, för vi fick liksom en känsla av landet utan farten i de förskräckliga körfilerna som vi oundvikligen hade framför oss. Även här korsades landskapet, som vi knappt såg, av mångfiliga motorvägar från stad till stad. En bön om änglarnas beskydd behövdes verkligen!

Chauffören smälte trots den stora bilen lätt in sig själv och vår bil i vänstertrafiken. Etappen för resten av dagen var minst fem timmar lång och vi beslöt oss för att inte beundra England för mycket och sträva mot vårt mål i motorvägarnas hastighet. Under resans lopp fick vi bevittna många nära ögat-situationer eftersom hastigheten var hög och filbytena plötsliga. Tyvärr råkade vi också på en olycksplats där en svår kollision hade skett. Vi nådde vår övernattningsplats nära motorvägen i Leeds sent på kvällen. Katterna fick en stund av frihet och famnar, det hade ju varit en lång dag i transportboxen, som lyckligtvis var stor och gav ens lite utrymme att röra på sig. Pojkarna var mycket duktiga under hela resan. Fint Toivo och Loitsu, ni blev resekatter med en gång.

Efter Leeds rörde vi oss redan i riktning mot Aberdeen och änglarna var med på vår resa. Vi körde ännu ett tag längs med motorvägen, ända fram till närheten av New Castle upon Tyne. Där valde vi en väg mot stranden och i dess atmosfär körde vi mot Edinburgh. Vyerna förändrades och vår fart minskade, vi var liksom tvungna att sakta av eftersom vägarna var kurviga, kuperade och vyerna vackra landsbygdsvyer. Ekar, ekar, ekar. Jag älskar dem mest av alla träd. Jag var i ekhimmelriket egentligen under hela vår resa. Mellan ekarna traskade toviga får som knappt noterade den stora bilen med finländska registerplåtar som åkte förbi. Söta och rörande varelser, trots deras smutsiga och dyngiga ull. Det var som om jag hade kommit hem igen, sådan glädje och frid fanns i mitt hjärta.

I Edinburgh åt vi de traditionella vegetariska bullarna på Ikea och det unga paret gjorde några införskaffningar till sitt hem. Vi tankade också och konstaterade att på bensinen/dieseln på dessa öar var relativt billig, även om den hade varit billigare under hela resan från och med Sverige. Det finländska priset låg tiotals cent ovanför dessa. Tankningen av resenärerna skedde mestadels med hjälp av snabbmat, för vi hade ingen tid eller iver att undersöka några söta små restauranger, utan vi rörde oss relativt raskt mot vårt mål även om vi redan var lite mer avslappnade än på fastlandet.

I kvällsmörkret åkte vi ännu iväg på vår sista etapp mot Aberdeen och det var inte längre möjligt att beundra landskapen. Vi kom fram vid sjutiden efter att ha korsat en bro över till vad som verkade vara en tyst stad. Vid första anblicken verkade allt lugnt och välsignat av vattendragen. Också de slumrande passagerarna på bakbänken piggnade till och försökte ivrigt kika på sin nya hemstad. Vi lämnade den nyare delen bakom oss då vi körde framåt mot de ungas kommande hem, vilket låg i Old Aberdeen. Gatorna blev allt mindre och till slut nådde vi en liten gränd där det unga paret hämtade sina hemnycklar i universitetets sekreterares arbetsrum. Hemmet låg i nästa gränd och till vår lycka fanns det utrymme för en stor bil framför dörren och det gick lätt och snabbt att tömma bilen. Tack än en gång till änglarna för deras omhändertagande!

Den nya lägenheten hade ett typiskt engelskt utseende, eller rättare sagt var det ett skotskt stenhus. Gammal tradition, en låg, blå dörr och små fönster och i vårt tycke väldigt vackert. Luften runt omkring oss andades frid, även om det var fredag kväll. Jag tyckte att stenhusen med sina halv meter höga väggar var likt symboler för att slå rot, trygghet och att bli hemmastadd. Det kändes bra och jag hade frid i mitt hjärta att lämna barnen under denna del av himlen, som mina barns farfarsfar brukade säga. Patrick och jag var också glada, för inte heller vi hade tidigare varit under denna del av himlen. Vi sade farväl till det unga paret för denna dag, med stora kramar och lyckönskningar.

Det unga paret blev kvar i sitt nya hem och jag letade upp ett hotell åt oss där vi kunde vila i några dagar. Jag sökte såklart efter något gammalt och idylliskt och förundran blev verkligen stor över var vi hamnade. Även i detta var våra Hjälpare och änglarna med och vägledde oss till ett speciellt övernattningsställe. Mer om det och vår hemresa via Loch Ness i nästa del.