Upplevelser i Lettland

Idag har den femte dagen på resande fot fullbordats och nu befinner vi oss i Polen. Jag har haft för avsikt att flitigare skriva bloggar, men våra dagar har tänjts ut och blivit så långa att jag egentligen bara fallit i sömn genast då bilen anlänt till kvällens destination. Idag berättar jag om hur vår resa förlöpte efter Estland.

Efter att vi hade utfört vårt arbete i Tartu förflyttade vi oss till Lettland genom att köra via det estniska Võru, och sent på kvällen anlände vi djupt in i grannlandet för att övernatta. I Lettland stannade vi vid stranden av en liten sjö på en kostnadsfri ställplats, där vi var alldeles på tu man hand om man inte räknar in lokala fiskegubbar. Morgonen ljusnade så klar i byn och glada åkte vi till den första kyrkan, som till vår överraskning visade sig vara en enorm katedral. Kyrkan var vackert utsmyckad, men då visste vi inte ännu orsaken till detta. Först senare blev det klart för oss att det finns en Jesu Heliga hjärtas dag som firas den tredje fredagen efter pingst.

Denna kyrka bar ett mycket vackert namn som var samma som dagens fest, det vill säga Jesu Heliga Hjärtas Kyrka. Då vi satt i kyrkan sänkte sig tre herrar i mörka kåpor ner framför oss, de verkade ytterst frågande. Då vi satt och utförde vårt eget ljusarbete kände de igen vårt arbete, och en av dem meddelade att nu har ni kommit och vi kan förflytta oss vidare, för vi vet att arbetet fortsätter. Då de sagt detta förflyttade de sig till Ljuset och vi upplevde en stund av rörelse över deras tacksamhet. Vi har också tidigare fått uppleva hur vissa trogna stannat kvar i sina andekroppar på någon plats, liksom för att säkerställa att någon fortsätter det arbete eller det budskap de upprätthållit eller vaktat. Ett välsignat ögonblick för oss.

Från kyrkan gick vi till ett litet lokalt torg där vi köpte kanske världens bästa limpa, som innehöll massor av plommon, aprikoser och frön. Heja Lettland! En hälsosam och väldigt mättande färdkost för de kommande dagarna hade hittats. Vi köpte också yllesockor på torget, för visst måste vi ju understödja också grannbordets försäljning. Den glada kvinnan vid detta bord lärde oss ordet tack på lettiska, med rar uppmuntran då vi upprepade det några gånger. Det uttalades spaldiaz, med ett väldigt mjukt z.

I nästa by mötte vi en väldigt vacker kyrka och inuti den en präst som var mycket pratglad. Han berättade att kyrkan inte var hans, utan han var den föregående kyrkans herde. Vi berömde hans stora kyrka och berättade om vår uppgift då han frågade om syftet med vår resa. Han berättade med rolig engelska om platsens historia för oss samt om hur letterna nu försöker bevara och på nytt bygga upp sina historiska objekt, eftersom grannen “destroy all”. Vi fick utöver detta en önskan om en god resa och en mängd tips om var det skulle löna sig för en turist att göra avstickare på en lång resa genom Europa. Han hade rest och studerat bland annat i Venedig. Vi önskade honom välsignelse och han oss en bra resa!

Resan fortsatte och vi hittade ytterligare en Jesu Heliga Hjärtas kyrka, och återigen kände vi oss rörda över att vi just på denna dag vägletts dit det fanns flera kyrkor med detta namn. Efter det korsade inte fler kyrkor med så vackra och speciella namn vår väg, trots att vi stannade på många ställen under dagens gång.

Då vi körde mot gränsen såg vi långa köer av långtradare som tålmodigt väntade med nosarna riktade mot Ryssland. Vi körde en stund även i gränszonen och såg hur höga stängsel med taggtråd byggdes, liksom för att förbereda sig på samma sätt som vi i Finland gjorde. Nära gränsen fanns också ett vackert, gammalt klosterområde som vi vandrade omkring på tillsammans med en gumma som ivrigt talade på ryska. Hon var så glad då hon visade oss platsen att vi till slut ringde den ryska tolk som bor i vårt kollektiv. Det var märkbart lättare att följa guidningen då man förstod mer än bara den plats de livfullt viftande händerna pekade på. Den rara gumman brast ut i tårar då vi med hjälp av tolken berättade om orsaken till vår resa. Vi gav henne dessutom en ryskspråkig broschyr att läsa, på vilken hon reagerade med konstaterandet: Aha! Missionärer! på ryska. Kanske det, men vi hoppas ändå på att vi ska förenas och vi predikar inte om någon religions överlägsenhet. Visst har vi redan nu lagt märke till att hängivenheten till sin egen religion är mycket stark på de områden där samhällets traditioner starkt bevarats från generation till generation, men kanske kan ändå en ny tanke om att skapa fred hitta sin väg in i någon sökandes hjärta.

På den lettiska sidan är terrängen kuperad och odlade fält omringade oss, liksom även de så underbara ekarna som överallt vakar över sin omgivning med stor kärlek och sin aura av visdom. Emellanåt tränger sig de så rikliga ädelträskogarna ända fram till de små vägarna, som om de sträckte ut sina händer mot oss. Jag älskar skogar och de här är ju verkligen ordentliga skogar. Också små, anspråkslösa byar behagade mitt öga, det var som om de fallit ur tiden, och på varje gård växte överflödande pioner. De fanns verkligen bakom precis varje staket, i torgens blomplanteringar och på kyrkornas gårdar. Det var tiden för pionernas blomsterprakt. Jag tror att deras skönhet får invånarna att ens för ett ögonblick glömma vardagens kamp i de fattiga byar vi körde igenom.

Vi behövde två dagar för att rengöra Lettlands gränsområden och besöka lettiska kyrkor, och vi tror att vårt arbete varit viktigt även om vi själva kanske inte kommer att få se resultatet av det i detta liv. Det är dock ack så viktigt att så frön. Då kvällen kom körde vi mot Litauen och resan dit drog verkligen ut på tiden då vi hamnade in på ett sextio kilometer långt område av vägarbete.
Tack till er alla för att ni stöder vår resa. Jag försöker snart få till en berättelse åt er om Litauen och det arbete vi utförde där.