Ett brev till Livet 21.9.2025
Detta brev började ta form igår då vi återigen åkte iväg längs med landsvägarna. Nu är målet att sköta konkreta saker här i den konkreta världen. Även de är ack så nödvändiga och upptar emellanåt en stor del av den tid jag ärligt talat skulle vilja tillbringa i mitt eget hjärtetillstånd, i tystnad och för mig själv, men jag vet ändå att de är väldigt viktiga. Solförmörkelsen infaller ikväll och dess kraft ställde även mig inför allt detta som väller fram ur mig, under min nu pågående antisolartid. Hur ska jag ännu orka, vad kan jag, vad är viktigt, var finner jag balans, var egen tid och var är allt annat… Frågor som så många av oss har och som livet sedan så småningom ger svar på. Både åt mig och åt dig.
Ett brev till Livet 21.9.2025
”Livet, Du stora Lärare, vad vill Du ännu ha av mig, vart vill Du föra mig? Tala om för mig hur jag ska höra Dig rätt, hur jag ska lösa alla de så många viktiga frågor Du bär till mig. Kära Liv, vad har Du ännu i beredskap åt mig? Hur mycket kan jag längre göra, då min tid här börjar rinna ut…
Du vet ju att min själ då den föddes var trött, gammal, och att den kände det svåra med världens gång och människolivet. Livet, Du vet hur jag redan som barn ofta blickade upp mot stjärnorna eller begravde mitt ansikte mot mosstäcket och gråtande längtade hem. Jag längtade så till det stora Livets famn, till tröst och till kärlekens famn. Ty jag visste ju redan då att jag är ensam, att inget jordligt för denna Kärlek till mig denna gång heller. Hur djupt sörjde jag då inte allt det fruktlösa i världen, och hur djupt sörjer jag inte världen också i denna stund.
Då visste jag ännu inte hur Du skulle komma att krossa mitt hjärta många, många gånger och genom många människor. Hur Du därigenom lärde mig hur stor stolthet jag bar på och hur åtskild jag var från andra, i mina egna sår. Ty Du har ju visat hur trasig min själ var då den föddes i detta liv, och bara genom människor fick jag bli varse om detta. För många människoliv, fruktlösa försök, brist på visdom och vägledning, ensamhet, fruktlösa stigar och val, besvikelser m.m. ansamlades till minnen som dolde mig Själv och fick tilliten och tron att brista. Tilliten och tron till människor, denna värld, till framtiden.
Livet, Du krossade också min kropp, Du ledde mig till att betrakta dödens port, som jag gärna återigen hade stigit in genom. I den stunden förde Du dock de Liv inför mig som väntade på mig och som kallade mig för Moder. Mina stora Lärare och dem jag skulle undervisa. Och så ryckte Du mig tillbaka till upplevandet, fördjupandet, av en renare Kärlek. Detta var den stora stund i Livet då jag på nytt fick börja tro, älska och lita på människor samt på vad jag i mitt rena hjärta visste vara Sanningen om Livet. Denna var Sanningen om Källan som upprätthåller Liv. Det finns ingen annan sanning, inte här och inte heller bland stjärnorna, dit jag fortfarande längtar.
Men även efter detta krossade Du, Livet, ännu min ryggrad, Du tog än en gång ifrån mig min tro på mig själv och på att jag kunde någonting, tron på att jag hade lärt mig någonting, att jag förstod någonting angående Livet. Jag fick se djupt in där mörkret bor och där det vill dra med sig en dit liv inte finns, utan bara sönderfall. Jag sjönk och sjönk, tills Livet, Du, än en gång kom för att hämta mig och Du fick mig att liksom med mina sista krafter minnas att Du är Ljuset, Du är Livet som kan bära, om jag bara äntligen skulle våga lita, ge efter. Ett under skedde. För det tackar jag Dig för evigt, överallt.
Jag skulle inte längre vilja titta bakom mig, utan snarare betrakta denna stund som Livet bär också nu. Men trots det frågar jag, vad vill Du ännu ha av mig? Ty Du vet ju att jag är trött, att jag redan givit det jag trott vara behövligt, även till nytta för andra. Vad vill Du ännu ha av mig? Ty Du ser ju att jag fortfarande inte riktigt förstår världen, människornas liv, iver och glädjeämnen. Jag är fortfarande vilse här, liksom jag var då jag föddes här i denna form. Livet! Vägled mig så att jag ännu under mina sista år skulle kunna bringa något gott till världen, något som skulle kunna bära andra själar över de punkter där deras hjärta, kropp eller ryggrad brister, så att Du inte undervisat mig förgäves.
Livet, Du ser mig som den jag är, även om människor ser mig på det sätt de förmår. Du ser alla mina svagheter, min trötthet och min stora okunnighet och dumhet. Du vet att detta återigen är en chans för min själ att göra förändring, att fördjupa min medkänsla, att stärka min kärlek till människan, till världen och till Dig, Livet. Du ser hur djupt jag redan lärt mig att älska människan, alla dem som likt mig lider, letar, irrar omkring, lever i ensamhet och ropar efter hjälp av Livet. Endast Du ser vad vi tillsammans med andra har försökt, upplevt och velat ge.
Livet, Du har ofta ställt mig inför stora saker och beslut, så även nu. Varför? Även i denna stund upplever jag otillräcklighet, en tung ansvarsbörda inför alla dessa själar i mitt liv. Livet, varför ställer Du mig också nu inför stora saker, inför att välja rätt riktning och stiga in på en osäker, svår väg? Varför litar Du på mig, när jag själv inte gör det? Livet, jag är rädd för stora uppgifter, stort ansvar, och ändå erbjuder Du mig detta hela tiden. Du minns väl att jag som ung bara önskade mig ett tryggt och lugnt eget hem, natur, trädgård och dessa älskade själar som fortfarande kallar mig sin mor. Och nu är jag här. Du ser väl att jag gråter, att mitt hjärta är fyllt av tvivel till mig själv och misstro samt rädsla för att stiga fram via en ny cykel.
Jag känner hur Du betraktar mig med medkänsla och stöd. Du känner mig, så som ingen annan.
Livet, Du vet ju redan att jag givit mig själv åt Dina händer. Vad vill Du alltså ha av mig? Hur skulle jag ännu kunna tjäna Dig och visa världen Ditt vackra, underbara ansikte. Visa mig Du, vägled mig och låt mig förstå om min egen tanke är samma som Din. Är min tid redan ute eller behöver jag fortfarande försöka dela det Du har lärt mig? Vad skulle jag ännu kunna göra så att min egen plan här skulle uppfyllas ens denna gång, i denna form jag här nu befinner mig i.
Ty Du vet ju, liksom även jag, att jag så många gånger återvänt härifrån och inte alls levt, utan endast uträttat min mänskliga del här. Även därför föddes min själ nu brusten av sorg, liksom för att helas en sista gång. Och för detta tackar jag Dig, Livet! Du har givit mig en stor möjlighet att helas, att samla ihop mina sammanlagda erfarenheter och lämna dem hoppet som stöd. Ty nu vet också jag redan att det finns hopp, det finns kärlek och vi kan lita på människan. Jag vet också att vi inte når något bättre utan Dig, men att vi inte heller utan varandra lever Livet, vilket är meningen, målsättningen, med allt detta.
Än en gång ber jag dock med mitt hjärtas fulla styrka: Hjälp mig här i min sorg då jag betraktar världen, människan, denna riktning, som inte är Liv, utan förstörelse. Ge mig tro och styrka att höra det Du ännu vill ha av mig. För någon annan hjälp har jag inte, Du, Livet, är den enda som vet.
Tacksamheten i denna stund lever kvar i mitt hjärta, själens sorg till trots. Tack till Dig, Livet, för att Du ända tills nu orkat bära, stöda och föra mig framåt.
PS. Jag vill ytterligare erkänna en sak som Du redan vet, men.. Jag har ofta beskyllt Dig för de svåra utmaningar Du ställt inför mig. Och detta är inte allt, jag har beskyllt även dem som Du valt ut att komma till mig som sändebud. Nu förstår jag mera.
Jag förstår att Du och jag tillsammans har planerat allt detta och fått det att förverkligas.
Och ännu en sak. Tack för att Du leende tog emot mitt brev även om jag gnällde lite, eller kanske mycket… Tack för att jag fick lätta mitt hjärta, ty nu är det mycket ljusare och lättare.
Och ytterligare! Jag väntar med så stor iver på att porten ska öppna sig imorgon och på att få ta emot en Kär samt helande hälsning från den plats jag kan kalla för min själs Hem. Och jag lovar nu att skriva regelbundet, så att Du får även denna min människas berättelse om vad som pågår här. Jag älskar Dig.”
Tacksamheten är stor, för Livet ger mig och oss alla en möjlighet. NU!
Livet är nu. Låt oss ta emot det.
