Reseskildring från Litauen
Litauen 7-8.6.2024
Vi nådde Litauen på kvällen och sedan började äventyret mot campingområdet där vi hade bokat plats för bilen. Under resan började det regna och som följd av detta påbörjades ett vägarbete framför oss, och för att åka runt detta erbjöd Google en bra väg. Eftersom vi visste att receptionen för övernattningen stänger kl. 22 styrde vi gärna in på omvägen för att ens hinna fram i någorlunda tid. Omvägen var till en början smal men asfalterad, men efter fem kilometer omvandlades den till en sandväg där man kört med tunga larvband. Eller så tyckte vi åtminstone det kändes, för husbilen började skutta, skrälla och dunsa direkt ifall hastighetsmätaren överskred 30 km i timmen. Vi meddelade övernattningsplatsen att vi skulle bli rejält försenade, men vi fick inget svar på om de skulle vänta på oss eller ej.
I nästan 60 km körde vi trötta mot destinationen, som inte alls verkade komma närmare. Till slut, efter ett stycke med många krökar och även gyttja, kom vi återigen ut på asfalt och konstaterade att efter den femtio kilometer långa vägarbetsstumpen hade vi redan varit framme för över en halv timme sedan. Trots att vi var en timme försenade beslöt vi oss för att köra till campingområdet, ifall lyckan ändå vore med oss och någon skulle vänta på oss. I de baltiska länderna är det förbjudet att övernatta med husbil någon annanstans än på campingområden. I det mörka regnvädret kom vi till Äpplenas ö längs med en vacker liten bro, där en glad ung man väntade på oss och sade att ingen fara, välkomna bara, trots att vi var så sena. Vi fick en lugn plats och sov som aldrig förr, åskan och regnet till trots. Vi tackade ur djupet av vårt hjärta för att vi tryggt kommit fram.
Då morgonen ljusnade tog vi det för en gångs skull lite lugnare och först vid tiotiden styrde vi kosan mot Vilnius, som Hjälparna givit som vårt nästa mål. Allt gick nu superbra och vår väg till porten till gamla stan i Vilnius jämnades ut ända fram till en parkeringsplats, likt plåster på såren för gårdagens tunga och delvis farliga vägsträcka. Vilnius är en vacker stad, åtminstone den gamla delen vi besökte. En ytterst medeltida stämning strömmade mot oss då vi steg in genom den stora porten för pilgrimer. Porten heter Aušros Vartai, alltså Gryningens Port. Ovanför portvalvet finns ett fantastiskt gammalt kapell och Jungfru Marias helgedom, dit också vi i enlighet med vägledningen orienterade oss. Många knäböjde i djup och andaktsfull bön framför ikonen av den underverk utförande Maria, med tillit till den Heliga Moderns förmåga att skapa mirakel. Vi satte oss vid väggen och bad så som vi vägletts inför denna resa, och Patrick öppnade en kraftig ljusportal ovanför porten för att bringa det Heliga Hjärtats kraft åt alla människor som stiger in genom den. Bredvid mig i helgedomen satt en kvinna som grät andaktsfullt och jag fick vägledning att vara hennes energetiska stöd. Då vi gick gav jag henne en bild av den Heliga Modern, där det ur Moderns hjärta strålar ett stort Ljus. Kvinnan tackade med sina ögon och efter att ha tittat på bilden en stund brast hon åter ut i gråt. Jag kände hur vi kvinnor på något vis är förenade med varandra, om vi bara låter vårt hjärta öppna sig för att vara kvinna och även för de sorger som vi kvinnor, mödrar, makar och mor- och farmödrar bär på i var och en av byarna också i Europa. Vi är bärare av samma energi, oberoende av var vi lever eller bor.
Bredvid Gryningens Port låg Vilnius Heliga Andes ortodoxa kyrka, som vi också besökte. I kyrkan fanns verkligen en härlig och helig energi. Många Helgons ikoner och välsignelser kändes mycket starkt i min egen varelse och jag tände ett böneljus för vårt kollektiv framför ikonen av Johannes av Syrien, för jag upplever att hans välsignelse är viktig också för vår utveckling. I tamburen lämnade vi en liten hög av våra engelskspråkiga broschyrer då vi gick. Jag lämnade flyers också i en esoterisk butik som låg i närheten, vars försäljare leende stod i dörröppningen. Han började läsa broschyren och nickade åt mig fortfarande leende, liksom för att tacka för texten.
Efter gamla stan välsignade vi floden Neris, som genom Vilnius rinner både österut ända till Vitryssland och västerut, där den följer Kalingrads gräns ända ut till havet. Må denna flod vara en flod som strömmar rikligt av fredens energi.
Resan mot Polen gick genom bördiga och kuperade landsbygdsvyer med så många, gamla, heliga träd som prydde varje vägkant. Vi konstaterade att Litauen känns hemtrevligt och människorna mycket lugna. På resan konstaterade vi också att vi i Polen måste övernatta på hotell, för det finns knappt några campingområden och det fåtal som finns svara inte på förfrågningar. Det ska bli spännande att se vad Polen för med sig.