Den första etappen i Polen

Den polska morgonen ljusnade hos oss på ett litet, trivsamt pensionat i staden Ełk. En riklig frukost förde med sig variation och med styrkan vi fick av den satte vi kurs mot Białystok, via en lokal kyrka. Detta namn hade givits oss redan hemma då vi planerade resans rutt. Avsikten var att besöka kyrkor för att lämna broschyrer och även tala med någon på plats. Men då vi anlänt till staden märkte vi att alla kyrkor i centrum var ut till dörren fyllda med folk, så det var omöjligt att ta sig in.

Vi satt på ett café vid torgets kant och åt lunch, och vi tänkte att rusningen säkert avtar och att vi snart kan besöka kyrkan på insidan. Vårt antagande var en illusion, för människorna bara byttes ut och ökade i mängd. Hela familjer och särskilt många barn och ungdomar iklädda finkläder satte glatt kurs mot kyrkan. Vi funderade och försökte reda ut vad det var frågan om, eller var det alldeles normalt att man tillbringar lördagar i kyrkan här. Vi fick inget svar, utan blev till slut tvungna att åka vidare utan några kyrkobesök. Vi förenade ytterligare denna stad med ljusnätet till godo för fred. Vi hittade lyckligtvis en mycket stor och vacker kyrka lite utanför staden, där endast en ung man i andäktig bön befann sig. Denna kyrka fick nu vara fyr-kyrka för hela området.

Då vi körde vidare funderade vi på varför denna stad givits på förhand och varför arbetet trots detta misslyckades lite enligt vår uppfattning, eftersom vi inte nådde ut till några kyrkor och inte heller människor. Visst hade vi redan lagt märke till att engelska inte är det rätta språket för att kommunicera med polacker, utan för det hade det behövts färdigheter i endera polska eller ryska, vilket vi inte hade. Också något annat störde oss angående detta lands atmosfär, för den kändes hård och på något sätt tryckande jämfört med de tidigare länderna. Kanske känns att leva med en gemensam gräns till Ukraina redan i den allmänna energin och i människors attityder. Vi märkte också snabbt att det är onödigt att vänta sig vänlig service eller leenden.

Orsaken till vårt besök klarnade till slut senare samma dag då jag började googla stadens historia. Platsen hade varit bas eller kommandocentral för SS-män på området och detta hade efterlämnat den konstiga, ångestfyllda energin. Ljusarbetet genom kyrkor får nu utföra sin uppgift med att omvandla energin på denna plats.

Därefter körde vi mot Treblinka och lägret där. På platsen fanns inte längre byggnader och egentligen ingenting som genast tydligt skulle ha talat om dess historia. Området var rätt så stort och vi började vandra medan vi förundrade oss över att vi egentligen inte kände någonting. Endast en tryckande känsla i halsen och hjärtcentrumet talade om för oss att områdets energi var mycket låg. Jag befann mig i något som liknade en mjuk tunna, varifrån jag betraktade omgivningen med neutrala ögon. Jag hade väntat mig en kraftfull reaktion eller gråt, men känsligheten att förnimma det osynliga hade stängts ute. Jag förstod snabbt att det var nödvändigt, för jag tror inte att någon skulle kunna överleva på en plats av detta slag om ställets alla hemskheter, plågor och ogärningar skulle öppna sig för de inre ögonen. Jag fick återigen lita på Hjälparnas beskydd och märka ett de verkligen såg den stora helheten och möjliga men redan mycket långt innan vi ens åkt iväg på resan. De tar hand om oss, liksom alltid.

På platsen fanns återstoden av en gammal järnväg samt en plattform dit offren med våld knuffades då tåget stannade på sin slutstation. Upprättstående stenar stod som minnesmärken över de otaliga städer varifrån de olycksaliga hade hämtats med tvång. Vi fick läsa namn på byar och städer runtomkring i Europa. Ett ställe på området öppnade min skyddsbubbla lite och omedelbart kände jag en stor smärta som bröt ut nästan som klagan. Gråten steg från någonstans mycket djupt och dess styrka kan inte kläs i ord. Ögonblicket gick som tur var snabbt över och vi visste att vi vid denna punkt på området måste öppna en stor Ljusets portal, som skulle hjälpa dem som fortfarande där i mörkret letar efter vägen bort från lidandet.

Efter ungefär en timme återvände vi till vår bil. Vi hade öppnat två ljuspelare på området och vi började sedan fråga Hjälparna om de upplevelser vi fick i Treblinka.
För det första har många präster och hjälpare under årtiondenas gång utfört mycket böne- och rengöringsarbete på området. För det andra har härskare från Ljusets värld lyft upp de oskyldiga genast då de lämnat sina kroppar. Nåden har stigit in i bilden inför det stora lidandet. Man berättade ytterligare att det på området finns liksom ett annat lager eller rättare sagt ett plan som är slutet från jordens krets, och därifrån lyfter man fortfarande upp dem som vaknar upp till att eftersträva ljuset. Nåden är närvarande också här, samt en stor kärlek och medkänsla för de lidande själarna. Vi var på plats för att hjälpa ännu dem som blivit kvar i jordens krets och för att stänga de punkter där kraftfull smärta nådde jorden från det andra planet. Energiavtrycket som lämnats i marken var numera svagt, eftersom det inte upprätthölls på annat sätt än genom energin hos de människor som besöker platsen. Till exempel ett starkt hat mot gärningsmännen och hela deras folk upprätthåller fortfarande platsens låga energi.

Det är klart att vi inte kan acceptera handlingarna eller den plan som framskred genom ett ytterst systematiskt förintande. Vi bör ju förstå vad ondska är, men om vi en gång vill frigöra oss från krigets onda cirkel får vi inte besvara ondska med ondska, för detta bara ökar dess kraft. Vad bör man alltså tänka eller göra inför dessa fruktansvärda saker? Detta visade Hjälparna på det konkreta planet då de höll mig skyddad så att jag neutralt kunde iaktta saker och objekt runtomkring mig. Detta är inte likgiltighet, utan att se saker och ting som de är. Medkänslan är då närvarande, men de egna känslorna ökar inte styrkan hos det onda som skett. Var och en av oss borde be om rengöring av våra egna känslor och tankar, så att vi inte skulle öka på världens ondska som till slut väller upp som handlingar ur en del själars egen ondskefulla vibration.

Jag bad Jesu bön, och jag bad om det Heliga Hjärtats uppvaknande, att Kärleken skulle fylla varje hjärta och själ samt om att vi kärleksfullt skulle bemöta och ta våra medmänniskor i beaktande. I varje kyrka och på varje plats vi besökte upprepades denna bön och kommer fortsättningsvis att upprepas. Såhär kan var och en av oss skapa ny vibration, godhetens kraft, var vi än rör oss.

Resan i Polen fortsätter och jag berättar mer om den senare.