Det sista lägret i Polen

Natten i Skawina var riktigt spännande, för det blev väckning mitt i natten i form av ett flyglarm. Det höll på ett tag och därefter skrek sirener från utryckningsfordon runt omkring oss. Sedan blev allt tyst, och åtminstone i vårt hotell följde inget på denna nattliga väckning. Jag kom att tänka på hur uppskakande och traumatiskt det torde vara att i dagar, veckor och månader vakna upp till larm av det här slaget. På morgonen undersökte vi nyheterna i ett försök att hitta en förklaring till saken, men det enda vi fick reda på var att man på natten i den närliggande staden Lviv i Ukraina hade anfallit med tiotals drönare, och polska jaktplan hade stigit i luften. Den vänliga hotellpersonalen kunde knappt någon engelska, så vi kunde inte fråga dem heller. Sedan påbörjade vi resan mot Polens sista läger.

Den 12.6.2024 stod alltså lägret Auschwitz på tur. Området var väldigt stort och det var svårt att hitta var det hade lönat sig att börja, så pass mycket krångliga instruktioner eller bristfällig skyltning fanns det. Till slut fick vi instruktioner för var man kunde köpa biljetter till områdena, som fanns på två olika platser. Det ena var Auschwitz’ egentliga område och det andra var dödslägret Birkenau. Vi började med Birkenau, där det fortfarande fanns kvar lite av barackerna etc. Vi utförde ljusarbete och bad, och jag kände att detta läger, som redan var det tredje, började tära på krafterna.

En tågräls ledde till området, liksom också i de tidigare lägren. Längs med den hade det varit enkelt att förflytta tusentals människor som samlats in runt omkring i Europa. På tavlor fick vi läsa hur offren förts till slutstationen och redan där hade de indelats i grupper baserat på om de skulle vara till någon nytta eller inte. Så många familjer skildes där åt för sista gången och kvinnorna med sina barn fick förflytta sig direkt till “duscharna” och därefter till den eviga sömnen. Män som fortfarande var arbetsföra fördes till barackerna för kommande utplacering.

På området fanns krematorier som rasat in eller rättare sagt slagits sönder, och i närheten av dem kunde man fortfarande se stora dammar som askan sedan grävts ner i. Under den senaste tiden hade dammarna fyllts och askan hamnat under jord. Endast små sänkningar talade om platsen där tusentals människor fått sin sista viloplats.

Efter Birkenau förflyttade vi oss med bil till området Auschwitz, som låg ungefär ett par kilometer bort. Jag upplevde att jag inte klarade av mer av denna energi och stannade kvar i bilen och väntade, medan Patrick tog sig in genom den berömda porten med orden “Arbeit macht frei”. Han stannade på området i nästan två timmar och berättade då han kom tillbaka om det arbete han utfört till godo för de själar och energier som fanns kvar, samt om de ytterst otrevliga synerna på området, bl.a. stora högar av skor som ställts ut för besökare att se. Vi hade sett samma sak också i Majdanek.

Dagen hade nästan blivit kväll i detta område av Polen, men vi beslöt oss ändå för att ännu köra till Tjeckien. I Štramberk hittade vi ett litet, trivsamt campingområde alldeles intill en kyrka, och äntligen fick vi varva ner som avslutning på en tung dag. Själv kände jag hur hela kroppen var som om den utsatts för tung påfrestning och varenda cell vibrerade på grund av belastningen. Som tur var kunde vi vila ordentligt där och nervsystemets belastning var borta på morgonen. Hos mig reagerar nervsystemet om en situation, där man liksom är kopplad till en annan slags frekvens och arbetar där, pågår länge. Besöken på lägren hade varit sådana, men nu fick vi vila från dem och utföra ett annat slag av energiarbete. Visst hade också Polens energi varit tung och vi hade kört mycket på vägar i dåligt skick. De senaste dagarna hade nog varit de hittills tyngsta.

I Tjeckien skulle det inte bli motsvarande rengörings- och ljusarbete av och i läger. Nästa blogg handlar om när vi körde genom Republiken Tjeckien och arbetet där. Ett välsignat sommarsolstånd till er alla.