I de polska lägren

I de polska lägren finns mycket arbete att utföra

Den 10.6 var vårt huvudmål lägret Majdanek i Lublin, som till stor del fortfarande existerade med sina baracker, gaskammare och även ett krematorium som fanns kvar. Dagen var molnig men ännu kvalmigt het och att vandra runt på hela platsen i det tunga klimatet tog oss några timmar. Vi gick återigen omkring på platsen liksom i ett skyddat tillstånd, så att inte bilderna eller förnimmelserna från det förgångna nådde mig. Trots det rann tårarna då jag läste texter om vad som funnits i olika byggnader och i vilket syfte de hade byggts. Gaskammaren fick redan som byggnad nackhåren att resa sig. Innerväggarna hade blivit blåa och på platsen fanns en konstig och fasansfull lukt. Det var också svårt att andas där.

En annan ofattbar byggnad var krematoriet och dess brännugnar. Hela platsen fick en att rysa så att man bara kunde vara en liten stund i dess närhet. Slutet på en människas liv var inte värt någonting och man hade absolut ingen respekt för de jordiska kvarlevorna.

En fullkomlig misstro låg i sinnet, eftersom förnuftet inte räckte till för att begripa det som i åratal skett på denna plats eller det slag av planmässigt och metodiskt förstörande och ondska den representerade.

Då vi gick tillbaka mot bilen vaknade jag upp till att vi inte hade sett en enda gråtande besökare på området. Kanske kände också andra lika mycket misstro som vi.

Detta besök var en djupare upplevelse än det första, för också de byggnader som stod kvar bar fortfarande vittne om de fasor som erfarits där. Varenda ställe, de förhårdnade stegen och barackerna andades tusentals historier, tusentals öden som upplevts där. Barn, kvinnor, män, hela familjer tvingades in under grymheten och till döden.

Trots allt det som berättats ovan kan ingen av oss bli kvar i hat eller hämndlystnad, utan fortsättningsvis måste vi lära oss av det förgångna, släppa taget och ta ansvar för vår egen utveckling. Vi har givits heliga instruktioner för hur vi som mänsklighet kan utvecklas och hitta vägen till fred. Med detta budskap fortsatte vi till nästa mål, då vi hade utfört vårt Ljusets arbete på denna plats.

Till natten hamnade vi i den vackra småstaden Zamość. Där strövade vi omkring på förmiddagen den 11.6 och lämnade i tre kyrkor våra broschyrer för fredsskapande. Torget var vackert, för det omringades en gammal arkad, ett tak för gående, i vars skugga det var härligt att vandra under en het förmiddag. Då vi njutit av kaffe och glass fortsatte vi vår resa mot Polens följande läger, som var beläget i Bełżec.

Bełżec är ett kanske mindre känt läger, även om tusentals människor från många europeiska länder dödades också där. På platsen fanns endast en stenig park och ett museum där man fick bekanta sig med platsens historia.

Därefter styrde vi kosan mot Ukrainas gräns och körde till Hrebenne, så nära gränsövergångsstället som möjligt. Ungefär femtio kilometer bort på den Ukrainska sidan låg Lviv. Vi stannade vid en på en liten kulle belägen kyrka, som var byggd liksom på karelskt vis av trä med vackra utskärningar. Kyrkan var stängd, men vi satte oss på dess trappor och skickade ett videomeddelande till våra följare. Det var svårt att tro att det alldeles nära sker förfärligheter som är ukrainarnas vardagsliv. Vi bad och gjorde allt man genom Ljusarbete kan göra för att hjälpa även dem.

Inför nästa natt åkte vi närmare Auschwitz, till staden Skawina. Vi blev åter tvungna att övernatta på hotell, för Polen är inte camparnas förlovade land. Vi hittade nog campingplatser, men inte en enda av dem svarade på våra förfrågningar och i det här landet gick det inte att kommunicera med människor på engelska.

Ytterligare ett, kanske historiens mest kända läger, ligger framför oss och därefter får vi äntligen, efter många dagar, förflytta oss till Tjeckien.