13.6.2024 Tjeckien

13.6.2024 Republiken Tjeckien

Efter det sista och tunga arbetet vi utförde i Polen körde vi mot den Tjeckiska gränsen, som vi korsade nästan utan att vi märkte det. Äntligen fick vi övernatta i egen bil, för vi hittade ganska lätt en campingplats i den lilla byn Štramberk, ungefär 50 km från gränsen. Det var härligt att göra sig hemmastadd i relativt god tid och ta en liten promenad innan vi gick lade oss. Övernattningsplatsen låg intill en liten träkyrka, men kyrkan såg oanvänd ut och dörren var låst, så vi kom inte åt att tillbringa vår kvällsmeditation där även om vi så hade önskat. Lyckligtvis fick vi en god natts sömn på denna campingplats.

Den första kyrkan vi besökte nästa dag låg i Kielce. Man har frågat oss hur vi väljer ut de kyrkor vi besöker och vad vi egentligen gör i dem. De största kyrkorna som varit viktiga har vi hittat baserat på deras ålder. För hundratals år sedan valdes nämligen platsen för större kyrkor och katedraler i allmänhet ut baserat på var den rätta energikontakten på leylinjen fanns. Till exempel byggde man ännu på medeltiden kyrkor på platser där det vanliga folket kände till att heliga platser eller platser för dyrkan låg. På så sätt ville kyrkan kväsa de hedniska religionerna också med hjälp av fysiska byggnader. Då det gällde större katedraler hade såklart byggarna kunskap om var energierna vore gynnsamma, så att exempelvis den inre kretsens hemliga ritualer skulle vara möjligast fördelaktiga för att till exempel öka makten. Helig kunskap användes för fel ändamål, liksom alltid då man ville kontrollera folket med rädsla och hotelser.

Inför denna resa har jag på förhand frågat vår skara av Hjälpare om vilka städer vi bör besöka och sedan leta upp den rätta kyrkan i, där vi öppnar en portal och vid behov rengör kyrkan innan det. På den här resan har portalerna kopplats till Mästaren Jesus Heliga Hjärtas energi samt till det Gyllene Nätet. Genom att handla såhär har vi förenat de riktlinjer Jesus bringat med rengöringsarbetet i vardagen, som båda är inriktade på kärlek människor emellan och fred på jorden.
Övriga kyrkor att koppla har vi varit tvungna att bara “spana in” på vägen och själva vara hörsamma på Hjälparnas vägledning. Det torde inte behöva sägas att vi inte kan koppla alla kyrkor, utan på grund av långa avstånd måste vi vara noga med valet av kyrkor. Givetvis utför vi ljusarbete under hela vägen, även om vi inte skulle besöka platserna fysiskt. Distansarbetet har varit lika viktigt och många platser har förenats genom att bara sakta in lite på farten. Vi har inte haft en enda dag då vi inte arbetat, även i de stunder då vi bara suttit i bilen.

I Tjeckien har vi kört längs med mindre vägar och landskapen har varit mycket vackra. Körsbärsträd har kantat vägrenarna i tiotals kilometer. Också här, precis som i Polen, har vi med jämna mellanrum sett även kors och små kapell till minne av dem som omkommit på just dessa platser. Och på nästan var och en av dessa platser har det brunnit ett ljus. Någonstans har en motorcykelhjälm talat om en avliden persons öde.

Längre bort till vänster har en rad berg betraktat oss bakom ett stilla dis och på höger sida har mjukt kuperade och böljande sädesfält öppnat sig. Några gånger körde vi förbi vita fält av vallmo, som rent av bländade oss med sin skönhet.

Också här var kyrkorna vackra, men i motsats till Polen var de nästan utan undantag stängda och många såg också ut som om ingen hade besökt dem på länge. Många dörrar var förspikade och fönstren söndriga. Man lät dem sorgset förfalla i lugn och ro i sin egen praktfullhet. Här fann vi ingen likadan glöd tillbaka till Gud som i grannlandet, där kyrkorna fylldes av andäktigt folk om kvällarna. Kan orsaken måhända vara det krig som på den polska sidan ligger så nära bakom gränsen, ett krig som väckt människor till bön och till att söka efter kontakt med den källa som skulle kunna skydda dem.

Under dagens lopp stannade vi i den idylliska byn Tovačov, där vi bekantade oss med det ungefär 400 år gamla slott och dess vackra kapell som låg i utkanten av byn. Vi fick en privat visning av platsen, trots att vi inte fann ett gemensamt språk. Vänlighet och viljan att visa oss forntida skönhet gick före språkkunskap. Rundturen var uppiggande och förblir kanske den enda enbart historiska turen på denna resa. Besöket fullbordades med kaffe och glass på ett café i närheten av slottet, vars husmor inte kunde ha varit otrevligare. Såhär fick vi motsatta upplevelser av människorna på denna plats.

Ytterligare ett klosterområde, Kostel Panny Marie, och förenandet av den stora katedral som fanns där, och därefter började vi orientera oss över gränsen till Österrike inför natten. Denna plan förverkligades dock inte eftersom byn vi hade för avsikt att korsa gränsen via var stängd, vilket förde in oss på en lång omväg. Till slut var kvällen redan sen, och vi var så trötta efter att ha kört genom detta land att vi tog in på ett hotell nära gränsen, för campingområden stod inte längre att finna. Platsen var inte särskilt trivsam, utan vi fick en känsla av att vi hade kommit till ett fängelse, eftersom säkerhetsåtgärderna och det invecklade systemet för att ta in på hotellet drog ut på tiden för att gå till sängs en hel del. Men imorgon är en ny dag och vi skulle äntligen nå det för oss kära Österrike.

Nästa blogg handlar om Österrikes landskap och stämningarna där. Kramar åt alla.