Österrike, vårt hjärtas landskap

Österrike 14-17.6.2024

Halvdöda, efter en kanske tre timmar lång nattsömn, åkte vi från Mikulov mot Österrike. Av någon orsak hade ingendera av oss sovit mycket. Kanske var orsaken det vinparty av något slag som firades på många pubar och hotell i närheten. Då vi åkte på morgonen fick vi med oss två flaskor ekologiskt vin i present, vars öde vi sedan funderade över, men till slut lämnade vi kvar dem som gåva på nästa plats vi övernattade. Låt det “goda” cirkulera.

På något sätt var det en lättnad att komma över gränsen, köpa en tracker för vägavgifter till bilen och förflytta oss snabbt (och dyrt) mot Wien. Vårt första stopp var i Klosterneuburgs kloster, alldeles utanför Wien. En ståtlig, oerhört stor inrättning där vi stillade oss i det lilla Marias kapell, där vi också lämnade kvar broschyrer för @CreatingPeaceForHumanity. På området fanns många affärer och caféer där en trött turist kunde pigga upp sig. Vi stannade inte där särskilt länge, för vi hade redan Patricks stundande solar och arbetet dessförinnan i våra tankar.

Till natten stannade vi på en stor campingplats i Mondsee, en veckoslutsplats ovanför Salzburg för hundratals turister. Husbilar och -vagnar sida vid sida. Och tält. Trots att vi inte är särskilt ivriga över stora människoskaror klarade vi oss riktigt bra och hälsade glatt på grannarna, som liksom i smyg uttalade texterna på vår bil. Vi sov sött under natten och nästa dag åkte vi iväg tidigt för att förflytta oss till Patricks solarplats, upp till Tyrolen, ungefär femtio kilometer upp i bergen från Innsbruck. Under hela resan utförde vi distansarbete enligt instruktioner.

Vi hittade solarplatsen genom Airbnb och den överträffade våra förväntningar både gällande pris, läge och även atmosfär. Bostaden var rent av lyxig! Likaså också utsikten till bergen. Nu hade vi några dagar tid att meditera, vara i lugn och ro och ytterligare granska kommande mål tillsammans med Hjälparna. Hjälparna berättade att liksom alltid då de skickar iväg oss någonstans för att utföra en uppgift, så är en del av det också det personliga planet, där vi testas och får hjälp med att utvecklas även på personans plan och ofta i svåra förhållanden. Så har det varit också nu och denna vår resa hittills har inte varit alldeles lätt. Våra resor görs aldrig för nöjets skull, även om man kanske kan få ett glatt och avslappnat intryck av bilderna. Visst njuter vi båda två av att resa och av nya saker och därför passar det här oss bra. Vi har också alltid blivit lärda att ställa oss själva åt sidan, så att det budskap vi representerar skulle vara det som lyfts fram.

Denna gång hade vi som uppgift att vara mer framme också personligen, men i detta har vi inte lyckats särskilt väl. Vi har dock inte fått “förbråelser” av Hjälparna, utan de bara talade om saken som den är. Vi konstaterade att vi är den gamla visdomens och sanningens elever för mycket för att det skulle ha varit naturligt för oss att spela in videor. Och det är ju också sant att vi är bärare och bevarare av den slags information som redan håller på att försvinna från jordens visdomsfält så att människor har svårt att längre nå den. Denna forntida visdom och budskap behöver dock bevaras och det här har en del medvetanden kommit till detta liv för att utföra som sin uppgift. För detta har våra Ljusets Hjälpare skolat oss i många årtionden och jag gissar att detta budskap redan glömts bort efter vår generation. Tills en ny tid kommer och mänskligheten återgår till sina rötter för att skapa en ny värld baserad på forntida kunskap och visdom. Då väcks den bevarade kunskapen och förs åter igen ner på jorden genom själsminnet hos dem som lagrat den där.

Man har frågat oss vad Ljusets Hjälpare är för något. Då min andliga vägledning tydligt och starkt började i början av 90-talet hade jag kosmiska Hjälpare från mitt eget stjärnsystem som då dagligen vägledde mig. Under dessa årtionden har de emellanåt befunnit sig längre bort från mig och emellanåt varit i kontakt mer intensivt och tydligt. Eftersom också Patrick är av kosmiskt ursprung vägleds vi nu huvudsakligen av stjärnmedvetanden, men vi har också andra Hjälpare från högre dimensioner. Alltid då vi är på resande fot på grund av något andligt arbete har vi en grupp bestående av fem Hjälpare, där medvetanden från olika dimensioner är med. Samma pålitliga råd färdas alltid tillsammans med oss och granskar vårt arbete.

Alla Hjälpare från högt, rent Ljus och kärlekens frekvens kallar vi för Ljusets Hjälpare, så som vi vägletts redan för många år sedan. De är inte guider i ordets allmänna bemärkelse och inte heller hädangångna, utan de är Ljus-varelser som med undantag av en aldrig har befunnit sig i fysisk form på jorden. De har en mycket omfattande bild av vad vårt arbete inkluderar och vad vi skolas till. För så är det nämligen, skolningen fortsätter, liksom även utvecklingen. Vi måste vara vakna med oss själva och med vilket budskap vi förmedlar. Med andra ord har utvecklingens budskap genomgått olika stadier. Och gott så, för att saker och ting förändras talar om utveckling och att förståelsen vidgas.

Jag är väldigt tacksam över att jag varje dag får vara en elev inför den här gruppen. Med deras hjälp stiger mina egna punkter där jag kan växa och mina utvecklingsskeden tydligt fram. Visst kan jag försöka dra ut på tiden, vara svag i själen eller försvara mig själv, men det förorsakar inget annat än att tid går till spillo och jag stampar på stället, även om jag skulle kunna ta ett nytt steg på min egen stig. Även denna resa har visar de punkter och också de kosmiska vindar där jag tappar bort mig själv och kontakten försvagas, men jag är tacksam även för dessa stunder, för de har lärt mig var jag kan vara mera vaken, göra saker på ett annat sätt, få mig själv att växa och stärka min själ.

Vi tillbringade alltså Patricks 60-års solar i bergen i Tyrolen, som vi båda älskar. Vi har bara en gång tidigare befunnit oss i dessa landskap och då var vi på en lång retreat. Det var en väldigt djup och givande tid för oss båda och då fick vi verkligen njuta av landskapen, av vandring och tystnad. Då öppnades också våra gemensamma tidigare liv upp och detta band oss nog tätt samman inför det här arbetet. Den här gången var avsikten och målsättningen med vår resa annorlunda, men lika givande och viktiga som då för många år sedan.

Utgående från våra erfarenheter är Österrike de glada och positiva människornas land. På denna resa det första landet där man hela tiden hälsar och ler då man möts. Därför har det varit lätt och öppet att dela ut broschyrer och att även i övrigt stå i rampljuset då vi åkt runt i detta land. På solartidens sista dag besökte vi den lilla, pittoreska staden Rattenberg, som sägs vara Österrikes minsta stad. En underbar stad som är glasblåsarnas vagga, vilket nog märks på gatubilden. Överallt finns små butiker där man säljer den mest förunderligt formade och färgade glaskonst.

Ovanför byn ligger de hundratals år gamla ruinerna av en gammal fästning, dit man klättrar längs med en smal bergsstig. I den trettio grader varma hettan var det härligt att komma in i skogens svala dunkel och långsamt klättra mot de forntida tornen och murarna. På vägen fanns också ett sött, litet, helande kapell för Heliga Jungfru Maria, där också vi satt i bön en god stund. Även där tände jag ett ljus medan jag bad för medmänsklighetens seger och för mina många närståendes helande. Därefter var det lätt att klättra den sista biten och nå den förfallna fästningen. Därifrån hade man en fin utsikt över staden nedanför.

Efter de fyra dagar vi tillbringade i Österrike började vi korsa Alperna via Brennerpasset mot vår destination Turin och dess heliga kapell, där en del av Jesu svepning förvaras. Jag berättar om Italien i min följande blogg. Må så gott!